Min hund Andy

Sommaren 2015 förändrades mitt liv. Jag hade nyss fyllt 26 och hade äntligen börjat trivas med livet. Jag hade året innan haft turen att hitta en stuga på landet – inte långt från staden där jag jobbar – som jag fick hyra tills vidare och jag saknade egentligen ingenting, tyckte jag. Utom sällskap möjligen. Jag har aldrig haft några problem med att vara ensam, men någonstans i den lantliga tystnaden saknade jag en vän.

En gammal klasskamrat till mig har alltid engagerat sig för djur och hon arbetade vid tiden med omplacering av hundar i Skåne. Jag hörde av mig till henne och berättade att jag skulle vilja ta hand om en hund som letade efter ett nytt hem, men att jag inte hade någon erfarenhet alls av att vara hundägare. Min kompis blev eld och lågor. Hon visste att jag alltid älskat att springa långa turer i skogen. Så hon började berätta om Andy.

Andy var en korsning mellan schäfer, collie och förmodligen något till. Han var runt fem år, älskade att springa, leka och röra på sig och att han också var mycket kelig, men han kände sig inte hemma tillsammans med andra hundar eller i stadsmiljöer med mycket bilar och människor. Att komma till ett lugnt hem där han kunde få både kärlek och aktivering, trodde min kompis skulle vara det allra bästa för honom.

Kärlek vid första ögonkastet

Så jag åkte ner till Skåne för att träffa Andy. Och jag föll förstås direkt. Den lilla lufsen som skiftade i silver, svart och guld kom fram till mig när jag kallade på honom, lade huvudet i min hand och såg bedjande rakt in i mina ögon. Hur skulle jag kunna säga något annat än ja? Det kunde jag inte!

Efter en del administrativt jox åkte jag någon vecka senare ner för att hämta min nya vän. Jag hade säkert slukat tre hundböcker och googlat ovanpå det den senaste veckan. Jag trodde mig i alla fall ha koll på det mesta – hur mycket han skulle äta, hur ofta han behövde aktivering och hur länge jag kunde lämna honom ensam. När jag hämtade honom hade jag semester, men även efter det behövde han aldrig vara ensam särskilt länge, eftersom jag har ett flexibelt jobb som jag oftast kan ta med mig hem.

En kompis i skogen och i natten

Så flyttade då Andy hem till mig. Han trippade försiktigt runt i huset, tittade in i alla rummen och lade sig till sist tillrätta på trasmattan i vardagsrummet. Jag visade honom hans hundsäng, men han tittade bara oförstående på den. Redan på vår första promenad i skogen kändes allt rätt. Jag hade med mig en boll som han genast hämtade och släppte vid mina fötter. Det var definitivt en lek han lekt förr.

På hundcentret visste man inte mycket om Andys förflutna. Han hade bott hos en svensk familj som plötsligt blivit akut allergisk, löd historien. Liksom i många andra fall. Om det var sant eller inte spelar egentligen ingen roll, men hursomhelst var Andy redan från början en helt fantastisk, om än ganska känslig hund. Jag hade egentligen aldrig några problem med honom, han var tillgiven och hyfsat lydig. Han sprang aldrig iväg långt när jag lät honom springa lös och han åt alltid vad han blev serverad. Han visade och visar fortfarande ett visst obehag när han hör manliga röster dock.

På kvällen när jag skulle gå och lägga mig flyttade jag hans säng in i sovrummet bredvid min säng. Han tittade fortfarande oförstående på den. Han kom och lade huvudet i sängen bredvid min hand. Jag klappade honom en stund och sedan suckade han och lade sig på trasmattan bredvid min säng. Där låg han och vaktade mig hela natten och gör än idag varenda natt.

Nu har jag fått tillåtelse av min hyresvärd att bygga upp ett staket runt trädgården. Jag har precis beställt en hundkoja från Petworld och ser fram emot att låta Andy vara utomhus när jag åker och jobbar (fast bara under den varmare delen av året förstås)!

Frida Møller Författare